Ett nytt grönt kontrakt: Industripolitiska utmaningar för ett nytt grönt kontrakt

Första sessionen på dag 2 på seminariet "Ett nytt grönt kontrakt för Sverige?" handlar om industripolitiska utmaningar. Först ut är Staffan Laestadius från KTH. Han levererar en hel del gammal skåpmat först och visar att han tillhör teknikgrenen genom att han glömmer beteendeförändringar (bilarna måste bli si och så bättre). Han tycker att CCS är "metadonvarianten på kolberoende". Han tror inte på CCS, eftersom alternativa energikällor kommer bli billigare än CCS. Staffan tror inte på klassisk Keyniseansk ekonomipolitik med att gasa och bromsa ekonomin, och forstätta att upprätthålla konsumtionen. Han kommer med en ny grön Keynesiansk modell: Y=Ds+Dse+Dc Vidare menar han att det behövs en stor förändring, att lämmna en "supply doctrine" till frågan om vi behöver så mycket energi och resurser, och skapa starka institutioner som reglerar CO2-pris. Tekniken finns redan, nu gäller det att höja energipriserna för att få något att hända. Men det räcker inte med att höja priserna, institutionell förändring behövs också. Lagar måste ändras.

Nummer två på talarlistan är Arne Mogren, ansvarig för klimatpolitiken på Vattenfall. Han börjar med att säga att de måste växa. Vattenfall är 10 ggr större idag än för 15 år sedan. Prognoser pekar på ett CO2 pris från utsläppsrättshandeln på 30-180 dollar år 2030. Vi har en extrem förändring framför oss. På hundra år ska utsläppen ner till ett ton per person samtidigt som den globala ekonomin kommer vara 7-8 ggr större om hundra år. Vattenfall ska ha grön energi om 35-45 år. Till 2030 ska de ha halverat utsläppet. Idag ligger de på 400 gram/kWh.

Tredje man ut är Olle Ek från Bombardier som på ännu knackigare engelska än föregående talare säger att möjligheterna med elektriskt drivna tåg för att möta dagens problem har givits alltför lite uppmärksamhet. Sen berättar han om tekniken ECO4 som består om att ladda tillbaks el till nätet (sparar 15 %), stödsystem för föraren för att hålla jämn hastighet (25 % för godståg) och permanentmagnetmotorn. Det är nödvändigt att bygga mer "rail section". Järnväg på ren svenska antar jag att det betyder. Men även många smååtgärder kan höja kapaciteten. En särskild spårvägspott behövs. Tågoperatörerna i Sverige har lagt ett förslag om att elektrifiera 10 järnvägar i Sverige, vilket skulle halvera dieselförbrukningen från svenska tåg.

Richard W. La Roche från amerikanska ambassaden berättar lite om amerikansk politik. Smarta nät kommer upp tidigt som ett investeringsområde. Hus ska energieffektiviseras, bilar ska göras grönare, järnväg ska byggas, förnubar energi ska satsas på, energi ska sparas. Husägare kan få upp till 1500 dollar i skatteavdrag för energiinvesteringar i hemmet. Laddstationer för bilar ska subventioneras. Näringslivet måste bli en partner för att lösa krisen. "The one big thing" är det som ambassadören Michael Wood, som nyss har lämnat Sverige, har jobbat med. 150-200 miljoner i investeringar från Sverige och USA. Alternativa bränslen är i fokus för investeringarna, t.ex. svartlut. Fordon är också med i paketet. I framtiden kommer amerikanska studenter komma till Sverige för att studera grön teknik.

Mats Leijon börjar med att berätta att han är sen för att det var halt på vägen (kör han bil?!) och att han är imponerad av "One big thing". Sen berättar han om behovet att lära humanister om naturvetenskap. 70 av 100 vågkraftsprojekt i världen är inte anslutna till nätet. I Lysekil så pågår just nu dykningar för att koppla in vågkraftsverken till nätet. Mats påminner ambassaden om att hans vågföretag Seabased inte har något avtal med USA än (One big thing) och blir uppmuntrad av Jonathan Feldman att skaffa ett avtal idag... :-) Mats argumenterar för att om man tittar på energitäthet, så är det inte många ingenjörer som skulle ha sol och vind som förstahandsval. Jorden gör om solenergi till energitäta vågor och tidvatten. Seabased skulle kunna bli en ny storindustri, men det finns några utmaningar. I Sverige uppmuntras inte nya hållbara företag. Myndigheterna har svårt att skilja på verklgia möjligheter och lobbying. Pekar på stora brister i kunskaper om teknik och industrialisering. Stödpolitiken stödjer stora investeringar snarare än investeringar som ger bra utdelning. Policy stödjer välbekant teknik snarare än ny lovande teknik.